Jakten På Baluderbäret. Del 4. Flugornas Sång

Описание: Del 4 – Flugornas sång
[Narrator]
Morgonen kom kall och blek över skogen. Elden hade slocknat, och bara röken låg kvar som en dimma över lägerplatsen.
Zeke satt vaken. Hans gula ögon glimmade när han granskade kartan som låg utbredd i snön.
[Zeke]
Inte längs bäcken, nej… Där växer bara frost och döda rötter.
(slickar sig om nosen)
Men här… här vid den runda symbolen. Där finner ni Baluderbäret.
[Narrator]
När de andra vaknade, stod räven redan redo, svansen rest och blicken ivrig.
[Zeke]
Vi ska vika av från vattendraget. Följ mig mot den runda markeringen på kartan. Där väntar ert bär!
[Patrik]
(förnärmat)
Men du sa ju igår att det fanns vid bäcken!
[Narrator] Sa Patrik förnärmat, snön hängande i mustaschen.
[Zeke]
(högt och skrattande)
Bäcken, bäret – vad gör det? Vägen slingrar, men målet består!
[Narrator]
Innan någon hann protestera, försvann han in bland granarna med ett gällt skratt som studsade mellan stammarna.
— Hihihiii… följ märket!
[Simon]
Han är galen.
[Johannes]
Galna vägvisare leder ibland till sanning. Kom.
[Narrator]
De följde spåren efter honom. Snön låg djup, luften tung och stilla.
Till en början hördes bara deras steg, men snart—
ett ljud.
Först svagt, sedan tydligare: som musik.
[Patrik]
Hör ni det där?
[Narrator] Sa Patrik och stannade, öronen på helspänn.
[Niclas]
Det låter… som flöjter. Eller surr.
[Johannes]
Det är ingen musik. Det är något som lever.
[Narrator]
De fortsatte. Ljudet växte, smög in i deras bröst som en darrning.
Snart såg de ett ljus längre fram. Ett varmt, fladdrande sken mellan träden.
De gick närmare.
Mitt i en glänta brann en stor eld.
Och runt elden – något som rörde sig i luften.
Svävande, glänsande, runda kroppar med stora vingar som slog i takt med musiken.
[Simon]
Vad… är det där?
[Narrator] Sa Simon med andan i halsen.
[Johannes]
Det ser ut som… flugor.
Men de är för stora.
[Narrator]
De svävade som små människor i luften, med ben som dinglade under de blänkande kropparna.
Deras ögon glödde grönt i eldens ljus.
[Niclas]
(ropande)
Hallå där! Vad är ni? Var kommer ni ifrån?
(Musiken stannar. En mäktigare skepnad lyfter ur skuggorna – större, mörkare.)
[Flugornas Herre]
(sjunger med djup, dallrande röst)
Vi surrar, vi ser, vi känner er lukt,
vi dricker av mörker, vi smakar ert flukt.
Ni kom hit med värme, med kött och med blod,
nu smakar vi köld – i natt blir ni god!
[Narrator]
Flugorna rörde sig närmare, långsamt, som en dans.
Vingarna slog taktfast, och den feta röken från elden lade sig som en hinna över marken.
[Patrik]
Spring! Nu!
[Narrator] Sa Patrik och kastade sig bakåt.
De andra tvekade inte. De rusade genom snön, med surrandet dånande bakom sig.
En fluga slog mot Simons axel – dess kropp var kall som metall.
[Simon]
De följer efter oss!
[Narrator]
Grenar rispade deras kinder. Fötterna sjönk djupt, andedräkten gick som hack i luften.
Bakom dem steg sången igen, högre och högre, tills skogen själv tycktes vibrera.
“Vi ser er, vi känner er, kom, kom, kom…”
Och så – tystnad.
De stannade. Hjärtan rusade.
[Niclas]
(andas tungt)
Var… är vi nu?
[Narrator] Sa Niclas, hans röst tunn av skräck.
[Johannes]
Jag vet inte. Men elden är borta.
(ser sig omkring)
Zeke också.
(Vinden viner. Ett svagt skratt hörs långt borta, svävande mellan träden.)
[Narrator]
Snön föll tätare.
De fyra vännerna stod ensamma i natten, med skogen mörk och tyst omkring sig.
Ingen karta. Ingen väg.
Endast eko av ett rävskratt – och långt borta, ett sista, svagt surr.
De var vilse.